...På alla som verkar tro att jag är döds sjuk!! Frågar hela tiden "hur e de nu med dig hanna?" "Hur mår du nu?" "E de nån skillnad".... Gaaahhh!!!

Allt går ju upp och ner, ena stunden kan jag må bra och andra tänka på massa gammalt som jag egentligen inte har ngn alls med att göra, men som jag ändå blev indragen i!

De känns bra att prata med K, hon är ingen riktig psykolog utan hon är en distriktsköterska med inriktning psykisk hälsa.. Men hon vet ju vad hon gör och vad hon ska säga, hur man ska vara osv..

De har ju hänt en del som jag inte berättat för ngn innan...
...en sak som jag "förträngt" eller tryckt undan som jag blev påmind om.. Fy fasen!! Han tog ju på mig och försökte kyssa mig.. Äckliga gubbe!!! Fy fan för dig!! Hade de vatt idag och den styrkan och erfarenheten så hade jag fan slått till dig gubb-jävel... Sånt ska man bara inte komma undan med, säga vad man vill men alkoholen kan man INTE skylla på... De e INGEN ursäkt..

Vill bara glömma och gå vidare, men antar att de måste bearbetas och läggas väl förpackat i min ryggsäck!!


Och när mamma och pappa skilde sig så kom ju vi barn i kläm och jag framförallt fick ta ett större ansvar än vad jag egentligen borde fått., jag menar, jag va ju runt 11-12 ¨år och fick ta hand om mamma, mina syskon och tvätten och massa sånt.. Visst va de tufft för alla parter men på nån vänster så va vi ju trots allt barn.. Nu säger jag inte att de bara va mamma som hade de jobbigt, för de va säkert jobbigt för pappa med... han hade sin nya familj som vi blev indragna i.. De va inte speciellt kul de heller!! Och jag va INTE glad i hur de va.. Sen när jag bodde hos han med P så fick vi ju klara oss själva med allt vad de innebar.. Vi hade de inte så lätt alltid..
Jobbigt i skolan, med mobbning och utfrysning.. Ni anar inte hur elaka ungdomar kan vara!!! Gjorde en polisanmälan och dom skulle gått vidare med den om jag inte tagit tillbaka den.. jag gjorde den utan att berätta för ngn, va bara min vän Kimmie som visste och hade varit med från början och sett allt som hände.. Men då brevet från polisen kom va där helt plötsligt en pappa som blev arg och brydde sig och undrade vad de va som hände.. känndes ju inte som han brytt sig innan ju.. Och sen flyttade jag till mamma och de va då jag tog tillbaka min anmälan.. Jag tänkte ju att jag flyttar så då försvinner problemet och allt blir bra igen..
Skolan gick bra i nian men helvetet började igen på gymnasiet.. Jag har ju inte vart så pratglad och hittade ju några vänner men då vi va 32 elever i min klass så fanns de ju några som tyckte dom va bättre än alla andra och tyckte de va super kul att tracka ner och säga massa saker.. Skönt va de då vi äntligen skulle flytta och byta skola IGEN!! Och där blev de bättre, skolan betydde med och man kände sig som en människa.. De fanns ju faktiskt dom som brydde sig om hur de gick och lärarna såg varje elev/individ.. Betygen blev bättre och hittade en bra vän! :)
Jag var en vanlig tonåring med alla dess sidor.. Llite  saker hände och bråk och dylikt..
Flyttade hemifrån och tsm med en kille dom först gillade då jag inte var tsm med han och när jag väl blev de så va de fel.. Efter nio månader flyttade vi till hus och då va ju de fel på alla sätt. De va ju inte i samma by och då kunde jag inte vara barnvakt och sånt lika ofta.. inte hälsa på som jag gjort.. Men besöken hemma hos mig va ju som vanligt få.. Förlovning och sånt va ju bra och känndes bra.. Sen när de kom till barn så va ju de fel och dom påpekade abort och när jag sa att vi planerade så blev de ju chockartade och blandade reaktioner.. Sen kom missfallen, giftermål och jag fick reda på otroheten.. Hela min värld rasade.. De va ju ett år sedan de hände men de kändes ju ännu värre, jag hade levt i en lögn.. Sveket jag kännde vart enormt, hur ngn männsika som sa sånna saker göra det till verklighet`?`?? Och med HENNE??? Hon som så gerna ville vara min vän och som inte kunde förstå varför jag inte ville, och de va u innan jag visste med.. Men jag tyckte de va ngt skumt mellan dem.. men de va ju ngn som sa att de inte va så och jag trodde på han... Dumt nog.. Jag såg ju hur han smekte hennes lår HENNA HOS OSS PÅ VÅR ALTAN... Men de va ju bara för hon va ledsen och behövde stöd.. Men vad va de som egentligen gjorde att hon åkte nästan 3 min för att gråta hemma hos mig!? Jävla idiot!!!

Jag va en idiot som inte fattade bättre.. Men men..

Sen aborten...

Och försöket till att få upp kontakten med min pappa igen.. De e inte så lätt alltid.. har man inte haft nån kontakt alls på nästan 8 år tror jag de va så e de ju inte bara att svälja och gå vidare.. han anmälde ju faktiskt mig till soc!! På falska grunder.. han va ju trots allt inte där.. och dom som va där pratade ju inte heller sanning, mormor och morbror.. Och när jag försökte berätta så bara skrattade du mig rakt upp i ansiktet:S e va inte heller så lätt.. Och vart gjorde du av våra djur?? Fia, Myran och Lurvas?? Du sa dom kom till en gård men att vi INTE kunde hälsa på dem?? Blev dom avlivade?? Inget du velat berätta.. Allt som du pratar och lovar.. Känns inget kul när de inte kan hållas.. Bättre att inte lova alls då ju..
Men jag försöker.. jag fick inte träffat farmor innan hon dog och jag vill inte att de ska vara försent än en gång..Visst ångrar jag inte att jag inte kom till sjukhuset då hon va som sjukast eller på begravningen där farmor inte tyckte att barn skulle vara med... men innan dess, alla de åren som jag hade kunnat träffa henne.. Jah har ju de bra minnena kvar av farmor de e därför jag inte ångrar tiden på sjukhuset, för då ser man ju bara de..

jag försöker och försöker och tar väl för mkt ansvar och bryr mig för mkt.. jag känner ett stort avsvar inför mina syskon men vad kan jag göra?? Dom liksom jag har ju faktiskt både mamma och pappa som kan ta hand om dom. jag måste ju ta hand om mig själv.. Inte mitt ansvartområde riktigt.. men de känns ju som att de e upp till mig att se till och bry mig om att dom har de bra... Kanske så en storasyster känneR??

Men nu har jag iaf fattat, nu har jag förstått, att de e JAG som e viktigast.. jag och min familj.. För tar jag inte hand om den så försvinner den med...

Kanske va de mitt fel att R va otrogen för jag inte tog hand om de jag hade?? jag jobbade 70% och pluggade 100%.. Fanns ju inte mkt tid över till R.. Men de försvarar ju inte vad han gjorde men kanske va jag en stor orsak till att han gick över den oförlåtliga gränsen??

Näe, detta kan gräma en till 1000!! Men jag försöker ju bearbeta det och de känns mkt bättre när jag pratat med K, för då vet jag hur jag ska berätta de för Per.. Och vad som är rätt och fel.. För de e högst individuellt och personliga gränser!!!

DE SOM ÄR RÄTT FÖR DEN ENA ÄR FEL FÖR DEN ANDRA!!!!!!

De gick väl bra idag, väldigt jobbigt att behöva prata om allt och så.. Och svårt att höra vad en utomstående tkr med, då dom alltid ser med andra ögon än vad man själv gör.. Men såhär vill jag ju inte ha de länre och då måste jag göra detta.. Känns väl bättre senare eller nåt.. Men tydligen skulle de kännas ännu jobbigare i em/kväll men lite bättre imon när jag sovit på saken.. Men ska ju upp tidigt imon igen och åka iväg.. (återkommer till de senare)
Man ser ju aldrig att man själv är sjuk eller att ngt dåligt kommer händå, utan "de händer ju inte mig".. Men tydligen så är jag ju inte mindre människa än ngn annan och allt dedär som bara händer "alla" andra, de händer ju faktiskt mig med.. Och då får jag väl försöka se de utifrån det och lösa de på bästa sett..

Nu kommer jag inte hänga ut mig helt och hållet men jag ska iaf träffa en läkare imon för bedömmning och behandling, fick hem ett formulär som jag fyllt i. Där man skulle beskriva sina känslor och sedan räkna ihop poängen som stod på den rad man ringat in.. Blev rätt högt kan jag säga:/ Men jag mår ju inte bra så då e de ju inte konstigt att resultatet blev högt heller.. För mår man bra får man ju 0 poäng på varje svar typ..

Sen fick jag en ny tid hos K, en i nästa vecka.. Tiidigt på morgonen, orkar jag de!? Hmm, får väl göra de.. Måste ta tag i mitt liv och få tillbaka kontrollen över det.. För det är jag som ska leva det ingen annan och då e de ju bara jag som kan göra ngt åt de och bara jag som kan bestämma hur jag ska gå tillväga och vem jag vill ha nära mig när jag gått vidare..

Vet inte riktigt vad jag mer ska skriva, men skönt att skriva av sig lite ibland.. När de e svårt att få ur sig saker och ting annars så.. Här blir jag väl förhoppningsvis inte dömd av vad jag skriver.. De e ju trots allt bara tankar, funderingar och mitt liv.. Det är så det är, och så kommer de nog att vara också!!